Det ekar tomt

Hej, Jag läser och läser, men orkar inte recensera + att de två senaste böckerna har varit faktaböcker om stress och sömn så det kanske inte är så kul för er att läsa om...
men snart kommer jag tillbaka. 

Analfabeten som kunde räkna

Nombeko Mayeki föddes i en kåkstad i Sydafrika. Hon arbetade med att tömma latriner redan som femåring, förlorar sin mamma när hon är tio och lever egentligen ett liv helt utan framtidsutsikter. Detta ändras genom en rad händelser och tack vare den unga flickans räkneegenskaper tar Nombekos liv en helt annan riktning. Det hela börjar när hon blir chef över sin egen chef och när hon sedan finner en samling diamanter i munnen på en död man bestämmer hon sig för att lämna kåkstaden och då hon suktar efter kunskap har hon ett bibliotek som första mål. Hon blir dock överkörd på vägen, och hennes planer grusas. En full ingenjör orsakade olyckan, men det är Nombeko som döms och får städa åt den rattfulle ingenjören. Hon upptäcker snabbt att han inte är så smart som alla tror och att han verkligen inte passar för sitt arbete med att utveckla atombomber. Det ena leder till det andra och eftersom Nombeko har talang för matematik blir hon så mycket mer än bara en städerska och hjälper honom ur många kniviga situationer. Tillslut lyckas Nombeko fly och hamnar i Sverige. Hon är dock inte ensam, utan lyckas få med sig en hemlig atombomb och i Sverige möter hon en rad konstiga människor. Vad sägs om de två identiskt lika bröderna Holger och Holger, en fanatisk banddirektörsdotter som hatar allt och alla, Sveriges statsminister i ett lerigt potatisland samt konungen med hönsblod på fracken? Allt detta medan hon jagas av den israeliska säkerhetstjänsten som saknar en flera tusen kilo tung atombomb...


Analfabeten som kunde räkna är Jonas Jonassons andra bok, Hans debutroman, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, fick 9/10 stjärnor av mig och jag hade verkligen höga förväntningar på att denna bok skulle fortsätta i samma anda. Författaren fortsatte på samma sätt och boken överträffade alla mina förväntningar. Jonas Jonasson har en egen berättarteknik och det händer hela tiden oväntade saker. Han väver in riktiga händelser och verkliga personer i historien och han får mig som läsare att tro på de mest osannolika händelserna. Jag kan inte låta bli att fundera om inte detta faktiskt har hänt. Var inte Nombeko med när atombomber skapades? Och varför skulle man inte kunna hoppa från ett flygplan och landa precis på ett lager med kuddar som dämpar fallet? Jag kan dock se att denna bok har en mer allvarlig sensmoral där apartheid, krig och våld skildras. Dock upplever jag aldrig huvudpersonen som ett offer, utan snarare som någon som alltid reser sig upp och kan lösa alla situationer hon hamnar i oavsett hur omöjliga de verkar vara.
Denna bok är lika bra som den första och jag ger även denna 9 av 10 stjärnor.

I kroppen min: resan mot livet slut och alltings början

Idag ska jag tipsa om en livsnödvändig bok. En bok som berättar så mycket mer än enbart det tryckta ordet. En bok som är en inblick i människans tankar och känslor när författaren obarmhärtigt rusar mot döden. Detta är inte en bok. Det är en människas inre, samlat på drygt 300 sidor.

Kristian Gidlund var journalist och trummis i bandet Sugarplum fairy. 2011 fick han beskedet vi inte önskar vår värsta fiende. Han var sjuk och en elak cancer åt sig sakta igenom hans kropp. I samband med cancerbeskedet började Kristian skriva en blogg, ikroppenmin.blogspot.se, som snabbt fick många följare, däribland mig själv. Kristian skrev öppenhjärtigt om sin sjukdom och sina tankar. Det såg först ut som han skulle gå segrande ur striden, men sjukdomen kom tillbaka och denna gång gick inget att göra. Kristian var döende och ställdes inför detta obegripligt faktum innan han ens var 30 år.

Bloggen blev till en bok och det är denna jag ska recensera idag. Jag vet inte hur jag ens kan recensera denna bok. Hur recenserar man det som är en människas tankar och känslor på väg mot döden? Kan man betygsätta en dagbok? Bedöma någons liv?
Jag vet inte vad jag ska säga mer om boken, men jag kan säga detta. Läs den.
Arbetar du inom vården, läs den.
Har du en dålig dag, läs den.
Har du en bra dag, läs den.
Lever du? Läs den.

Kristian låter läsaren följa med in i det innersta. Inga tankar och känslor är förbjudna. Inget hemlighålls. Hans texter är så mycket mer än bara sjukdomen. Han skriver om sina ofödda barn och allt han kommer att mista. Allt han kommer missa. Att inte finnas där för sina föräldrar när de blir gamla och att inte se sina barn växa upp. Han skriver om sin kärlek till dalarna och kärleken till sin familj, släkt och vänner. Han skriver så vackert, poetiskt och levande. Varje sida får mig att tänka till och uppskatta livet. Att uppskatta den odiskade disken, tjafset om vem som ska dammsuga och glädjen i att faktiskt vara frisk, att få fortsätta leva.

Jag avslutar med ett citat från boken:

" Kanske har jag kommit till horisontens rand. Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden." -Kristian Gidlund

Boken får 10 av 10 stjärnor.

Den gröna milen

Nu har jag äntligen tagit tag i några gamla böcker i bokhyllan och läst Den gröna milen av Stephen King. Som så många andra av Kings böcker har också denna blivit till film och en anledning till att jag väntat med att läsa boken är att jag redan sett filmen och visste handlingen. Jag har alltid haft lite svårt att ta tag i läsandet om jag innan starten vet vad som kommer att hända, men nu har jag gjort det och jag är glad att jag läst boken.

Boken handlar iallafall om fångarna och fångvaktarna i ett delstatsfängelse under trettiotalets USA, eller närmare bestämt om livet på den gröna milen vilket är vad cellblocket där fångarna som väntar på avrättning i den elektriska stolen förvaras. En dag kommer en storvuxen svart fånge kallad John Coffey till den gröna milen efter att han dömts till döden för att ha våldtagit och dödat två små tvillingflickor. Coffey är den största man som fångvaktaren Paul har sett och efter att mannen på ett mystiskt sätt botat Paul från en envis urinvägsinfektion börjar han fundera om Coffey besitter övernaturliga förmågor. I fängelset är Coffey en tyst, lugn och gråtmild fånge. Paul och några av hans arbetskamrater funderar om denna man verkligen är kapabel till att döda och lemlästa samtidigt om han verkar besitta helande krafter och efter en nattlig utflykt och ännu ett botande underverk är de inte tveksamma längre. De tvivlar på Coffeys skuld, men de är trots allt hans fångvakter. De måste göra sitt jobb, men kan de verkligen sätta en oskyldig man i elektriska stolen, en man som dessutom verkar vara ett av guds underverk?....

Jag tycker att boken var väldigt bra. Jag uppskattade berättartekniken där den gamla Paul tittar tillbaka på sitt liv från ålderdomshemmet och historian är verkligen fängslande (no pun intended). Boken innehåller ett rikt persongalleri med flera starka karaktärer och på den gröna milen möter man allt från den snälla och medmänsklige Paul till galningen "Billy the kid", sadisten Percy och en liten fransman med en tam mus. King lyckas verkligen beskriva deras olika personligheter och får mig som läsare att tycka synd om Coffey, heja på fångarna och tro på mirakel. Detta är en av Stephen Kings bästa böcker och den får 8 av 10 stjärnor.

Horn

Idag tänkte jag recensera boken Horn som är skriven av Joe Hill. Handlingen utspelar sig småstaden Gideon och boken börjar med att huvudpersonen IG Perrish vaknar upp ur en orolig sömn bara för att upptäcka att han välsignats med en bedrövlig baksmälla. IG kommer inte riktigt ihåg gårdagskvällens äventyr och vill kanske inte ens komma ihåg. Han har nämligen haft ett riktigt vidrigt år. Hans flickvän Merrin våldtogs och mördades för ganska exakt ett år sedan och Ig har inte återhämtat sig från den svåra förlusten. De hade varit tillsammans under hela uppväxten och det blir inte lättare av att befolkningen i Gideon redan bestämt att det var IG som mördade Merrin även om bevis saknats i rättegången. När Ig nu vaknar upp med huvudvärken bultande i pannan och en sur ölstinkande andedräkt tror han inte sina ögon. Han möter sin spegelbild i spegeln och upptäcker att horn vuxit ut från hans huvud under natten! Efter de första förvirrade timmarna inser Ig att hans omgivning inte kan se hornen och att de har en annan effekt, de får människor att säga sanningen. Hornen får omgivningen att berätta om sina innersta tankar och bekänna alla vidriga synder, handlingar och känslor för Ig. Han får höra oväntade hemligheter från sin nuvarande flickvän, sin familj, vänner och andra personer och snabbt är han Merrins riktiga mördare på spåren...

Joe Hill har tidigare givit ut två böcker, men detta är den första bok jag läser av författaren och jag blev inte besviken. Handlingen är väldigt bra och jag sträckläste boken under några regniga höstdagar. Han håller en hög kvalité boken igenom och bjuder läsaren på några tvister och oväntade händelser vilket höjer spänningen. Jag kan inte säga att detta var en ren skräckhistoria, utan den kändes mer som en berättelse om kärlek, barndom och vänskap med en touch av det övernaturliga. Boken väckte också funderingar om gott och ont. Är vi människor helt igenom onda eller helt igenom goda? Eller döljer vi alla en liten djävul inombords?

Tillslut tänkte jag nämna anledningen till att jag köpte denna bok och jag ska inte hymla med att anledningen från början var författarens kända pappa, Stephen King. Jag ville veta om sonen besitter samma skrivförmåga och språk, och kan efter att jag läst boken se vissa likheter mellan författarna samt att boken ger referenser till platser och annat jag känner igen från Stephen Kings böcker. Jag tycker dock att författaren är allt annat än en blek kopia av sin far (en oro som kanske gjort att han skriver under pseudonym?) och ser framemot att läsa fler av hans alster. Jag har nu fått mersmak för familjen King och kanske kommer jag även läsa fru Kings böcker och yngste sonen Owens. Boken får 8 av tio stjärnor.

Ps. Jag tänkte under hela boken att den nog skulle passa bra som film, och den kommer snart i filmversion :)

Mardrömmar (andra boken)

Jag har nyligen läst ut två böcker bestående av två berättelser vardera. De är skrivna av Stephen King (såklart) och tänkte att det skulle vara bra att göra min "comeback" med en recension av min absoluta favoritförfattare. Böckerna tituleras kort och gott, Mardrömmar- Första boken och Mardrömmar - Andra boken, med tidens gång som gemensamt tema. Jag läste alla fyra historier efter varandra och även om King kallar dem noveller tycker jag inte att jag kan hålla med om detta då berättelserna var för sig var lika långa som Kings övriga böcker. Det kändes som att han tryckt in fyra böcker i två omslag och detta är något jag kan tycka att han gör ibland. Har ni sett hans bok Under kuplen? Det är som en skämt, 1179 sidor i EN pocketbok! Kan tänka mig att den är svår att hålla och bläddra i, men jag gillar det. Ingen kan ju anklaga honom för att inte vara produktiv iallafall.

Tillbaka till dagens recension, som jag tänkte skulle bli Mardrömmar- Andra boken, även om denna bok är betydligt sämre än den första. Jag skyller på kort minne och därmed får den jag läste senast bli den som blir recenserad idag. Punkt. Vem vet, jag kanske recenserar den första delen någon gång i framtiden? Den första berättelsen i denna bok är i iallafall kallad Bibliotekspolisen och handlar om Sam Peebles som är en medelålders företagare i en lugn småstad i USA. Peebles lever ett ärligt liv och har inga direkta fiender, något som snabbt ändras efter ett synnerligen otrevligt besök i det lokala biblioteket. Berättelsens huvudperson har inte besökt ett bibliotek sedan han var en liten pojke och känner en instinktiv motvilja så fort han sätter sin fot i byggnaden. Han behöver dock ett par böcker om att underhålla människor eftersom han med kort varsel måste hålla i ett tal i den förening han tillhör. Han går till biblioteket med tunga steg och känslorna av motvilja ändras inte när han träffar på bibliotekarien. Han lånar två böcker och håller sedan ett fantastiskt tal. Allt hade kunnat vara frid och fröjd om han inte hade tappat bort böckerna och lämnar man inte igen sina låneböcker får man besök av bibliotekspolisen...

Vid första anblick tyckte jag att titeln var väldigt barnslig och efter att jag läst klart boken kan jag säga att historien också var det. Historien funkar som ett okej tidsfördriv, men jag blev inte rädd och jag tror att King " dropped the ball" med denna.

Den andra berättelsen i boken är kallad Solhunden och handlar om den femtonåriga Kevin som får en polaroidkamera på sin födelsedag. Han upptäcker snabbt att detta inte är en vanlig kamera utan den visar samma motiv om och om igen oavsett vad han fotograferar. Han upptäcker sedan att kameran inte visar exakt samma bild utan att motivet, en förskräcklig hund, rör sig sakta men säkert framåt för varje bild som tas och vad händer när hunden når fram till linsen?

Denna berättelse kändes typisk för Stephen King. Vanliga föremål blir plötsligt övernaturliga och laddade med skräck och monster. Jag tycker dock inte heller att denna historia når ända fram. Den börjar bra, men blir sedan långtråkig och jag fastnade inte riktigt för handlingen. Ett plus är att King flörtar friskt med sina andra böcker och som hängiven läsare känner man igen städer, omgivningar och personer från hans andra romaner. Även om han i denna berättelse berättar lite för mycket om en annan bok, nämligen Cujo.

Jag skulle ge bibliotekspolisen 3 av 10 stjärnor och Solhunden 4 av 10, men ger boken som helhet 3 stjärnor av 10 möjliga.

I´m back!

Jag har inte haft någon lust att recensera på väldigt länge då jag jobbat, pluggat och fått nog av att skriva under tider jag skrivit min magisteruppsats. Men gott folk, nu har jag pluggat klart och tror att bloggtorkan vänder. Så håll till godo snart är jag back on track :)

Pssst.  Ser ni att jag hunnit över 1/3 av vägen mot mitt mål att läsa 1000 böcker :) Jag slutade aldrig läsa.